KNIE

I tidningen Het Parool den 15 september läste jag en kort artikel om knäslitage hos idrottare.
Artikeln behandlar slitage i knäet efter träning.
Här ska jag gå lite närmare in på slitaget i knäet.
På grund av sin funktion och uppbyggnad är knäleden en av de leder i kroppen som utsätts för störst belastning. Den har stor rörlighet men låg stabilitet.
Knäleden består egentligen bara av en slags knöl på lårbenets ände (femurkondyl), som vilar på en platta på underbenet (tibialplattan).
Denna instabilitet måste kompenseras av ett starkt ligamentapparat. På knäets insida finns de inre ligamenten (mediala ligamenten) och på utsidan löper det starka yttre ligamentet (laterala ligamentet). I knäet finns korsbanden (främre och bakre korsband). Stabiliteten säkerställs också av musklerna runt knäleden. På framsidan finns quadriceps (fyrhuvudiga lårmuskler) och på baksidan den så omtalade hamstringgruppen.
Krafterna på knäet kan nu bli så stora att knäet inte klarar av att ta upp dem, vilket leder till en skada. Särskilt skador på ligament och menisk är välkända.
Detta leder till en ligamentskada eller meniskskada.
Av de stora lederna (höft, fotled, axel) är det i knäet som artros (slitage) förekommer oftast. Ibland är orsaken tydlig: en meniskskada, en korsbandsskada, en skada på brosket eller en felställning i underbenet. O- eller X-ben.

Artros drabbar oftast personer över 50 år. Det är då man har slutat med intensiv träning. Många idrottare har redan besvär i knäna under träningen, men tack vare intensiv behandling dämpas dessa besvär oftast. Dessutom är idrottarens vilja att kunna träna stor. Med smärtstillande medel dämpas smärtan och man fortsätter att spela.
Det är först när man slutar träna som besvären blir tydliga.
Ofta går idrottare upp i vikt när de slutar. I åratal har man hållit sig i skinnet. Man har ätit och druckit lite godis och dryck. Nu är pressen borta och man tänker mindre på vikten.
Detta leder till att belastningen på knäna blir mycket större, och det är då besvären verkligen uppstår.
Det blir svårt att resa sig och böja sig. Att springa en kort sträcka är inte längre möjligt. Att knäböja och hoppa förvärrar smärtan. I vila känns knäet ofta ömt och ibland finns det vätska i det. Man hör och känner att knäet knakar. Knäet kan också regelbundet låsa sig. Det kan då finnas en lös bit brosk i leden.
För att fastställa orsaken till och graden av artros finns det idag mycket ingående undersökningar att tillgå. Dessa sträcker sig från röntgen till magnetkameraundersökning.

Det är viktigt att idrottare och andra inte bara anpassar sina rörelsemönster.
Gör inga övningar som orsakar smärta eller förvärrar den. Alltså inga hoppövningar.
Lugn cykling och simning är bra träning. Särskilt för att hålla konditionen uppe.
Under den akuta fasen rekommenderas fysioterapi. Att böja knäna och göra övningar med böjda knän är inte bra. Övningar med raka ben är bäst. Se också till att musklerna inte försvagas (för mycket). Ofta börjar människor göra övningar med vikter. Gör det endast med raka ben.
Vid mycket allvarliga besvär kan läkaren hjälpa till. Smärtstillande medel och ibland en enstaka injektion med kortikosteroider kan då rekommenderas. Men man måste vara mycket försiktig med detta. Ofta låter idrottare sig injiceras. Men det är inte utan risk. En sådan injektion skadar brosket och det är just det som inte får hända.
Vid mycket allvarlig artros bör man boka en tid hos en kirurg eller ortoped.
Men det allra viktigaste är kanske att man får ordentlig vård om man skadar sig under träningen. Börja inte träna igen förrän skadan är helt läkt.

Och om man måste sluta träna på grund av en skada, se då till att få ordentlig vård även utanför klubben. Särskilt om man har fått diagnosen artros. För det är bättre att börja en vecka senare än en dag för tidigt.